Eva Bunnyland

JORVIK STORY del 1
Färjan stannade till och folk strömmade ut. Jag trodde inte att det var rätt station. Det var så vackert här! Fåglarna kvittrade, ängarna och skogarna bredde ut sig genom underbar natur, och det fanns hästar överallt!
"Ursäkta?" frågade jag en man. "Finns det fler avgångsplatser här?"
"Nej," sa mannen med en starkt skånsk dialekt. "Det här är sista avgången. De som inte går av här är bara på sightseeing och kommer åka tillbaka till Malmö snart. Detta är Jorvik."
"Okej, tack så mycket!" sa jag.
Jag gick av färjan. Det här var alltså Jorvik. Jag hade inte trott att det skulle vara såhär. Jag visste ju att det inte var Malmö, men inte att det var såhär fint! Jag hade så länge längtat ut ur Malmös storstad. Jag ville bara till naturen, och överallt fanns ryttare på hästar! Hästar, det bästa jag visste!
"Ursäkta mig?" frågade jag en ryttare på en liten, svart ponny. "Vet du vägen till Moorlands hotell?"
"Hotell finns inte i Moorland, bara i Jorvik City," sa ryttaren. "Det finns ett vandrarhem i Moorlandstallet, men man kan inte direkt kalla det hotell. Det är mer så att man får sova där för en liten slant."
"Konstigt," sa jag. "Jag bokade en plats på Moorlands hotell, jag skulle sova där en natt. Det kan ju vara vandrarhemmet du pratar om, men det stod inget på hemsidan om att det var i ett stall."
"Hur mycket kostade det?" undrade ryttaren. "Om du vet det så kanske jag kan bedöma om det var Moorlandstallet."
"Jag har för mig att det var 75 kronor," svarade jag fundersamt.
"Tyvärr," ryttaren skakade på huvudet. "Att bo på Moorlands vandrarhem kostar 75 Star Coins, inte 75 kronor. Om du inte tog fel på valutan så är det inte där."
"Det kanske var Star Coins," sa jag. "Men jag har inga Star Coins, bara svenska kronor."
"Då kan jag tyvärr inte hjälpa dig mer," sa tjejen.
Hon red iväg. Jag fick stå kvar där. Ett vandrarhem? I ett stall? Även om jag skulle gå dit så hade jag inte haft nog med pengar. Jag hade ju inga Star Coins! Jag visste inte ens vad Star Coins var.
Jag frågade en till ryttare vart Moorlandstallet låg, och hon pekade och gav mig vägförklaringar. Det var inte så långt. Man fick bara följa en väg och gå förbi ett hästchampionat och en smedja så var man framme.
En tjej stod utanför själva stallet. Hon vinkade och sa att hon hette May. Hon frågade om hon kunde hjälpa mig med något, och jag berättade allt om vad som hade hänt.
"Jaså du," sa May. "Thomas Moorland, stallets ägare, har bett några hotellannonsörer att annonsera Moorlands vandrarhem. De kan ha missuppfattat och skrivit fel, alltså skrivit hotell och att det kostade kronor istället för Star Coins."
"Kanske det," nickade jag. "Men vad ska jag göra då? Jag har inga Star Coins och jag har ingenstans att sova inatt."
"Jag vet inte, det är inte jag som tar emot pengarna," funderade May. "Det gör Jenna, stallflickan. Om du berättar om situationen för henne så kanske ni hittar en lösning. Det är hon med ljust hår och rosa jacka därborta."
Jag gick till Jenna och berättade samma sak för henne. Jenna lyssnade tyst, och det såg ut som att hon funderade på vad hon skulle göra med den här stackars femtonåriga flickan som inte hade råd för nattboende.
"Ja du," sa Jenna när jag var klar. "Det var ett problem. Vi tar tyvärr inte emot svenska kronor här, det går inte att köpa något för det på Jorvik, men om det verkligen är så illa så kan du få sova här för Jorvik Shillings istället."
"Sådana har jag inte heller," sa jag uppgivet.
"Det gör inget, gör lite sysslor åt May så kanske du får lite Jorvik Shillings," svarade Jenna. "Kom tillbaka när du har 100!"
Jag gick fram till May, och hon sa att jag kunde mocka, rykta, fodra och vattna. Till slut hade jag 100 Jorvik Shillings, jag fick 25 för varje grej jag gjorde. När jag återvände till Jenna hade jag råd att sova över.
"Det är bra," nickade Jenna. "Du kan sova här över natten för de pengarna."
Vandrarhemmet var inte särskilt fint. Inte hotell, direkt. Det var rätt mörkt därinne och sängen var ganska obekväm. Men jag fick i alla fall sova där, och när jag hade sovit klart gjorde jag lite fler sysslor åt May så jag kunde köpa mat. Jag hälsade dessutom på Thomas Moorland, stallets ägare. Han var en ganska kort och rund liten man, men han var trevlig och sa att han kunde låna ut en häst till mig.
"Hur var namnet?" frågade Thomas. "Eva, ja. Eva, du kan få låna Tornado idag. Han är en snäll häst. Kolla i stallet så är nog han där."
Tornado var en brun häst, ganska stor, med en stjärn i pannan. Jag gillade honom direkt, och så märkte jag att han var väldigt snabb. Först red jag bara runt lite i skritt och trav på ridbanan, över lite cavaletti och så. Men sen sa Thomas att det fanns en by vid namn Silvergladebyn, dit jag kunde rida och ge några papper till rådsmannen där. Då tog jag lite galopp, och det gick så snabbt! Så snabbt hade jag aldrig förr ridit, och det var lite läskigt, men mest härligt!
Till slut kom jag till rådshuset där en rådsman stod. Han var, som Thomas, ganska kort. Han måste vara sådär femtio år ungefär, minst, och han var en bit kortare än mig!
"Herr rådsman?" sa jag artigt. "Här är några papper från Thomas Moorland.
"Ah, yes," log rådsmannen. "Tack så mycket, min flicka. Hur var namnet?"
"Eva," svarade jag. "Eva Bunnyland."
"Yes, yes, det var dig de pratade om!" sa rådsmannen. "Hörde att du fick låna Tornado idag?"
"Ja, herrn," nickade jag. "Steve lät mig ha honom i hans stall medan jag gick och pratade med dig."
"Yes, gamle Steve är en snäll gubbe," sa rådsmannen. "Iväg nu. Skulle tro att gamle mr Moorland blir orolig om du är borta för länge med hans springare."
"Hans springare?"
"Yes yes yes," svarade rådsmannen. "Har du inte hört om Party Tornado? Han vann Moorlands championat innan gamle Thomas köpte honom. Faktiskt så köpte mr Moorland honom just för att han vann loppet. Det är mr Moorland och hans son Justin som anordnar Moorlands championat, och när de såg Party Tornado vinna loppet erbjöd de 1000 Star Coins för honom. Det är inte lite pengar, Eva. Hade själv aldrig haft råd med det."
"Oj!" flämtade jag. "Hur hade de råd med det?"
"Det hade de inte," mumlade rådsmannen. "Det var inte ryttaren som ägde honom. Mr Moorland ringde upp ägarna, men han nämnde inte priset som han erbjudit ryttaren. Han hade förstått att familjen Moorland aldrig hade kunnat få så mycket pengar. Till slut erbjöd de 500, mer kunde de inte ge, och så var Party Tornado deras. Mr Moorland är väldigt rädd om Tornado. Är förvånad över att han lånade ut honom till en främmande tonårsflicka."
När jag red tillbaka den dagen blev jag fundersam. Om Tornado var värd så mycket, och Thomas var så rädd om honom... Exakt som rådsmannen sa... Varför hade mr Moorland lånat ut honom till mig?
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress