Eva Bunnyland

JORVIK STORY del 13
"I'll be needing stitches..." sjunger en grupp.
Snart är det vår tur. MEL och Horsez tillsammans. Först är det jag, May och Lisa, sedan Pia, Lizebet och Maja. Och sen alla tillsammans.
"Kom igen, nu är det vår tur," viskar Lisa.
Så snabbt har nog aldrig mitt hjärta bultat. Jag ser bara alla människorna, att varenda en stirrar på mig, förväntar sig att vi ska göra någon jättecool dans eller sjunga som den förra gruppen. Men nej, vi ska bara gå runt på scenen och se fåniga ut...
Så tänker jag på Tornado... Tornado som jag fått rida trots att han är en tävlingshäst och jag inte är en så duktig ryttare... Tornado som jag älskar så mycket...
Med ens bestämmer jag mig. Jag ska inte tveka, jag ska klara det här, jag ska vinna! Och May och Lisa, dom bästa vännerna man kan ha, finns bredvid mig.
Musiken börjar spela och vi går fram. Plötsligt känns det som att publiken inte finns där, att detta bara är träning, bara repetition, vi har lång tid på oss och det gör inget om vi gör fel...
När jag har fått bort frågan om vad som kommer hända om jag gör fel går det mycket bättre. Nu finns inte alla dom där människorna där längre. Nu är det bara jag, May och Lisa, och så Pia, Lizebet och Maja som väntar på deras tur att repetera...
Det är inte förrän det nästan är slut som jag märker att det här inte är träning, utan det här är City Show Grand Finals. Jag snubblar nästan till men som tur är verkar ingen ha märkt det.
"Kom igen nu," mumlar Lisa, bara så högt så att jag och May kan höra det. "Vi klarar det här, vi ska vinna..."
"Ja," viskar jag. "Vi ska vinna."
Vi ska vinna, vi ska vinna, vi ska vinna... Vi gör slutsteget och lämnar scenen. Jag och May flåsar och stirrar medan Lisa jublar.
"Bra jobbat!" skriker hon, så högt att jag blir orolig att publiken kommer höra henne. "Det blev perfekt! May, du såg lite osäker ut, va?"
"Ja," mumlar May.
"Men Eva, vad tusan gjorde du egentligen? Du såg ju helt avslappnad ut, som att du inte hade en publik..."
"Det kändes inte som att vi hade det," svarar jag. "Det kändes som att det bara var vi tre, och att det var träning..."
"Bra," säger Lisa nöjt. "Kolla på Horsez, dom är jättebra!"
Jag vet inte riktigt hur jag såg ut när jag gick runt där, men jag gissar på att det var ungefär som Lizebet. Hon ser helt lugn ut, som att omvärlden inte fanns...
Men nu ser jag publiken. Publiken som var försvunnen för mig innan. Jag förstår att när jag var däruppe stirrade alla på mig sådär, fast jag märkte det inte... Lisa verkar läsa mina tankar.
"Du är en superskådespelare!" tjuter hon. "Det är bara Lizebet som ser lika lugn ut som du!"
"Och du," säger May. "Lisa, du är ju helt felfri..."
"Jag? Felfri? Nej nej, tittade du inte ens på mig?"
"Nej, jag var för upptagen med publiken..."
"Såg du inte att jag såg ut som att döden var nära? Det var bara Eva som var lugn, ju!"
"Tyst, nu ska vi ut igen!" säger jag plötsligt.
Horsez stannar på scenen för nu ska vi uppträda tillsammans. Sensationen händer igen. Publiken försvinner, men den här gången är det inte bara resten av gruppen här... Tornado är också här...
Jag sitter på hans rygg, han flyger genom luften, jag är stjärnan av showen, den enda som rider på en häst... May, Lisa, Lizebet, Maja och Pia går omkring mig, vi har vunnit, alla är glada, publiken jublar...
När jag vaknar till igen är vi på väg in backstage igen. Lisa är vit i ansiktet men det återfår snabbt sin färg och hon blir illröd istället.
"Wow, Eva!" skriker hon. "Du var otrolig! Du rörde knappt dina ben men du kom ändå fram, hur kunde du göra det, det var verkligen häftigt..."
"Vad gör vi nu?" frågar May.
"Åker hem," säger Lisa. "Vi kommer få resultaten via brev. Ni stannar väl hos mig tills dess?"
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress