Eva Bunnyland

JORVIK STORY del 15
"Jorviks Hippologiska Institut. Välkommen hit. Du talar med Allan Joze."
"Ja, hej, jag heter Eva. Jag och några till vann City Show Grand Finals det här året och jag har vunnit en summa på 5000 Star Coins. Ja, du hörde rätt. 5000 Star Coins. Mina vänner föreslog att jag kunde flytta till Hillary Road, ja, Hillary Road sa jag. Men jag bor inte på Jorvik, förstår du, jag bor i Sverige, och min vän Lisa sa att jag kunde be er om hjälp..."
"Förstår jag dig rätt? Du vill ha hjälp av en hästinstitut att flytta hit? Din flytt har omöjligen något att göra med hästar?"
"Jo, för jag tänkte flytta till en gård och köpa ett par hästar..."
"Tyvärr. Jag, Allan Joze, tar inte emot sådana requests. Fråga Pär Renderig."
Jag slår uppgivet ett nytt nummer. Nu har jag ringt flera gånger till JHI och har bara fått svaret "tyvärr, jag tar inte emot sådana requests".
"Sista försöket, nu," suckar jag.
"Jorviks Hippologiska Institut. Välkommen hit. Du talar med Pär Renderig."
Jag berättar för honom vad jag behöver hjälp med. En stunds tystnad följer. Det låter som att han talar med någon annan i bakgrunden.
"Tala med Allan Joze, det är han som tar emot sådana requests."
"Men jag har redan pratat med honom, han sa att han inte gör det..."
"Just det, jag glömde att han har gått över till mästarrollen..."
"Men vem tar emot requests som mina då?"
"Majj Rossé. Ring henne istället."
"Nu är det sista försöket på riktigt," lovar jag Lisa och May. "Ja, hallå?"
"Jorviks Ippoloiska Insiu. Välkommen i. Du alar med Majj Rossé."
"Hej, jag heter Eva, och..."
"Ja ve. Min kära Pär ar beräa de för mi, du beöver ine upprepa de."
"Okej, men kan du hjälpa mig?"
"Såklar ja kan. Du vill fla ill Jorvik? Lä fixa. Men du måse a konaker eller släk på Jorvik."
"Det har jag, jag har några vänner..." Majj gör mig vemodig.
"Då kan du komma ill konore direk. Ack för a du ar rin oss. De är ör ine ill ciae men ejdå min vän!"
"Vad sa hon?" frågar Lisa ivrigt.
"Hon pratade jättekonstigt så jag vet inte riktigt, men jag tror att hon sa att jag ska komma till kontoret direkt."
"Åh, jag vet vart det ligger!" Lisa ler stort.
Hon visar vägen till Jorviks Hippologiska Instituts kontor. Vi knackar på en dörr som det står Majj Rossé på. Den mjuka rösten som pratat i telefonen ropar:
"Kom in! Ja änke väl a du skulle komma snar, Eva. Ja ar en äs är, oppas de är okej?"
"En vad?"
"En äs. Du beöver ine oroa di, an är ofarli..."
"En gäst," viskar Lisa till mig.
Vi går in. Det sitter en ung kvinna vid skrivbordet, men vi ser ingen annan. Vart kan gästen vara? Och vadå ofarlig? Skulle jag tro att han var farlig eller?
"Majj, det är väl inte ett..."
"Vad man kallar e elvee, ja. Varför ve ja ine. An är ofarli."
"Ett helvete?" skriker Lisa. "Du menar inte att du har ett helvete i ditt kontor!"
"Jo, an eer Bob, an är ofarli, an kommer ine..."
"Ut härifrån!" tjuter May. "Eva! Lisa! Spring!"
"Nej, nej, alla missförsår Bob, ja skulle ine a sa a ja ar en äs, nej, snälla, å ine, an är ofarli..."
"Ofarlig?" vrålar Lisa. "Spring då! Majj, du också!"
Men nu ser jag helvetet. Som spöket av en jättespindel skyndar han fram till mig. Jag kommer ihåg det som stod i boken. Om man på något sätt tar på helvetet så blir man förgiftad, ibland kan man till och med dö. Helvetet är elakt, det vill döda folk.
"Skynda, Majj!" skriker jag och kutar ut ur kontoret.
Men det är för sent. Jag ångrar att jag inte sprang när Lisa skrek åt mig att göra det. Helvetet är efter oss, det är mycket snabbare än man skulle kunna tro. Kylan greppar mig, jag vet att det här är slutet...
JORVIK STORY del 14
"Jäklar!" skriker Lisa så högt så att jag nästan tror att hela Jorvik hörde henne. "Fan!"
Hon fortsätter att svära som att någon höll på att döda henne, men hon bär bara på ett kuvert. Hon svarar inte när May och jag frågar vad som har hänt utan fortsätter bara att svära men flina jättestort, men jag förstår ändå vad det är.
"Lisa," säger jag lågt och allvarligt. "Har vi vunnit?"
"Ja, såklart vi gjorde, för fan!" tjuter Lisa. "Vi vann, vi vann, MEL och Horsez vann Jorvik City Show Grand Finals, vi vann!"
"Vad är priset?" frågar May girigt.
"18000 Star Coins!" hojtar Lisa. "Alltså 9000 till Horsez och 9000 till oss! Vi tar 3000 var, okej?"
"Men det kan man ju köpa typ fyra hästar för!"
"Jag vet! Coolt, va? Det var nog Eva som gjorde det, du var fantastisk Eva! Och Lizebet också!"
Jag ler stort. Jag kan inte fatta att jag har vunnit 3000 Star Coins! Men mer förvånad blir jag, när Lisa vänder sig till mig igen och säger:
"May, tycker inte du också att Eva ska få ännu mer? Det var ju hon som gjorde så att vi vann?"
"Nej, nej, ni behöver verkligen inte..."
"Jo, Lisa har rätt! Jag var sjukt osäker och nervös, men du bara stängde in dig i en repetitionsvärld... Eva, det är tack vare dig att vi vann! Det är klart att du ska få mer! Vad säger du om femtusen, så får Lisa och jag tvåtusen var?"
"Nej, nej, jag behöver inte femtusen, jag är jättenöjd med tretusen..." lovar jag och jag menar det verkligen.
"Men då blir du väl ännu nöjdare med ännu mer?"
"Alltså, tack så sjukt, sjukt mycket men det måste bli rättvist, okej? Och..."
"Och detta är rättvist! Du kan gärna få hela mitt pris!"
"Och mitt!"
"Nej! Vi delar det lika, snälla, jag behöver inte femtusen, jag behöver inte köpa typ tio ponnyer, jag rider redan två stycken och var nöjd med det, jag kommer nog köpa en häst men inte fler, jag behöver inte allt det där..."
"Men tänk efter nu, Eva lilla," säger Lisa envist. "Man kan inte bara köpa hästar för Star Coins. Du kan flytta till Hillary Road eller något, det är där dom rika bor, det finns lyxiga gårdar där, flytta dit och köp dig ett par häsar och lite nya, snygga ridkläder eller något, man vet aldrig hur framtiden ser ut! Du är känd nu när du har vunnit City Show Grand Finals, du är redan känd, om du fortsätter leva livet som vanligt kommer det se jättekonstigt ut..."
"Okej, men en sådan gård kan väl ändå inte kosta mer än tvåtusen? Då kan jag köpa en häst och en gård..."
"Vet du inte att hästar måste ha sällskap? Köp två hästar, och så typ den största och lyxigaste gården på Hillary Road, det blir jättebra, jag lovar..."
Jag sköt undan idén innan, men nu ser jag möjligheterna. Lisa har rätt. Jag är redan känd och om jag inte gör något nytt snart så kommer jag se riktigt fjantig ut. Och att skaffa två hästar och flytta till en gård...
Det har varit min dröm så länge! Jag kommer ju sakna Tornado, men jag kommer ju säkert hälsa på honom och så...
Då flämtar jag till. Nej, tänker jag. Hur kunde jag glömma det? Jag förstår inte hur jag kunde glömma, jag har bara varit så upptagen med finalerna...
"Jag bor ju inte på Jorvik," säger jag. "Jag måste åka tillbaka efter sommaren..."
"Kontakta JHI," blir Lisas förslag. "Jorviks Hippologiska Institut. Dom kan nog hjälpa dig flytta hit."
JORVIK STORY del 13
"I'll be needing stitches..." sjunger en grupp.
Snart är det vår tur. MEL och Horsez tillsammans. Först är det jag, May och Lisa, sedan Pia, Lizebet och Maja. Och sen alla tillsammans.
"Kom igen, nu är det vår tur," viskar Lisa.
Så snabbt har nog aldrig mitt hjärta bultat. Jag ser bara alla människorna, att varenda en stirrar på mig, förväntar sig att vi ska göra någon jättecool dans eller sjunga som den förra gruppen. Men nej, vi ska bara gå runt på scenen och se fåniga ut...
Så tänker jag på Tornado... Tornado som jag fått rida trots att han är en tävlingshäst och jag inte är en så duktig ryttare... Tornado som jag älskar så mycket...
Med ens bestämmer jag mig. Jag ska inte tveka, jag ska klara det här, jag ska vinna! Och May och Lisa, dom bästa vännerna man kan ha, finns bredvid mig.
Musiken börjar spela och vi går fram. Plötsligt känns det som att publiken inte finns där, att detta bara är träning, bara repetition, vi har lång tid på oss och det gör inget om vi gör fel...
När jag har fått bort frågan om vad som kommer hända om jag gör fel går det mycket bättre. Nu finns inte alla dom där människorna där längre. Nu är det bara jag, May och Lisa, och så Pia, Lizebet och Maja som väntar på deras tur att repetera...
Det är inte förrän det nästan är slut som jag märker att det här inte är träning, utan det här är City Show Grand Finals. Jag snubblar nästan till men som tur är verkar ingen ha märkt det.
"Kom igen nu," mumlar Lisa, bara så högt så att jag och May kan höra det. "Vi klarar det här, vi ska vinna..."
"Ja," viskar jag. "Vi ska vinna."
Vi ska vinna, vi ska vinna, vi ska vinna... Vi gör slutsteget och lämnar scenen. Jag och May flåsar och stirrar medan Lisa jublar.
"Bra jobbat!" skriker hon, så högt att jag blir orolig att publiken kommer höra henne. "Det blev perfekt! May, du såg lite osäker ut, va?"
"Ja," mumlar May.
"Men Eva, vad tusan gjorde du egentligen? Du såg ju helt avslappnad ut, som att du inte hade en publik..."
"Det kändes inte som att vi hade det," svarar jag. "Det kändes som att det bara var vi tre, och att det var träning..."
"Bra," säger Lisa nöjt. "Kolla på Horsez, dom är jättebra!"
Jag vet inte riktigt hur jag såg ut när jag gick runt där, men jag gissar på att det var ungefär som Lizebet. Hon ser helt lugn ut, som att omvärlden inte fanns...
Men nu ser jag publiken. Publiken som var försvunnen för mig innan. Jag förstår att när jag var däruppe stirrade alla på mig sådär, fast jag märkte det inte... Lisa verkar läsa mina tankar.
"Du är en superskådespelare!" tjuter hon. "Det är bara Lizebet som ser lika lugn ut som du!"
"Och du," säger May. "Lisa, du är ju helt felfri..."
"Jag? Felfri? Nej nej, tittade du inte ens på mig?"
"Nej, jag var för upptagen med publiken..."
"Såg du inte att jag såg ut som att döden var nära? Det var bara Eva som var lugn, ju!"
"Tyst, nu ska vi ut igen!" säger jag plötsligt.
Horsez stannar på scenen för nu ska vi uppträda tillsammans. Sensationen händer igen. Publiken försvinner, men den här gången är det inte bara resten av gruppen här... Tornado är också här...
Jag sitter på hans rygg, han flyger genom luften, jag är stjärnan av showen, den enda som rider på en häst... May, Lisa, Lizebet, Maja och Pia går omkring mig, vi har vunnit, alla är glada, publiken jublar...
När jag vaknar till igen är vi på väg in backstage igen. Lisa är vit i ansiktet men det återfår snabbt sin färg och hon blir illröd istället.
"Wow, Eva!" skriker hon. "Du var otrolig! Du rörde knappt dina ben men du kom ändå fram, hur kunde du göra det, det var verkligen häftigt..."
"Vad gör vi nu?" frågar May.
"Åker hem," säger Lisa. "Vi kommer få resultaten via brev. Ni stannar väl hos mig tills dess?"